Kanske dricker jag samma flädersaft.


I den uppfällda solstolen sitter jag och låter solen färga min hud gyllenbrun. Dricker mammas hemgjorda flädersaft, bläddrar genom en gammal veckorevyn och läser förra månadens horoskop. Under vågens tecken står det att juni var en social månad och att juli tycks bli mer stillsam och eftertänksam. Det står att jag under min lediga tid grubblar över framtiden och att det är mycket jag vill förändra i mitt liv. Orden träffar ganska mitt i prick. I juni kände jag mig fri och lyckligare än på länge då jag under en veckas tid åkte till landet med en blåvit flagga och had the time of my life. Jag fick smaka på hur jag tror att livet kommer att vara om tre månader då det äntligen är min tur att fylla myndig. Jag fick svettas bland hundratals andra människor, ta ansvar, slippa ta ansvar, hångla, kramas, skratta och bestämma själv.
Visst funderar jag på framtiden en hel del. Förut kunde jag känna en smygande ångest när jag hörde ordet "framtid". Jag som fortfarande inte vet vad jag vill bli när jag blir stor. Men idag känns det okej. Eller nej, det känns faktiskt helt jävla underbart att slippa veta. Det känns bra att sitta i solstolen och inte ha en jävla aning om var på jorden och i mitt liv jag befinner mig om ett år. Kanske dricker jag samma flädersaft eller kanske gör jag något helt annat. Hur det än blir så vet jag att jag kommer vara lycklig.

Wherever the world will take me.


Jag vill resa och se världen från mina egna ögon. Se själv. Känna själv.

Jag vill kunna stå på ett berg någonstans i världen och titta-blunda-andas-känna-ta in-minnas. Jag vill känna friheten. Jag vill sitta på ett plan och se hur mitt hem och alla människor förvandlas till minatyrer som försvinner längre och längre bort. Jag vill få stå på egna ben ett tag.

Jag vill se världens sju underverk. Göra något viktigt. Påverka människor. Göra en insats och hjälpa dom som behöver hjälp. Tänka lite på mig själv. Leva. Och sen, när jag känner mig redo, återvända hem. Jag vill kunna berätta om allt fantastiskt jag har upplevt och sett. Berätta hur andra människor lever. Visa mina fotografier från alla världens platser. Visa vad jag har åstadkommit. Visa hur lycklig jag var. Visa hur lycklig jag är.

Fem små saker.

Ph: Erika Cardenas Hedenberg (jag)


Jag älskar när vinter slår över till vår och när man äntligen kan lägga undan de tjocka ytterkläderna och istället klä sig i tunna strumpbyxor och söta små sommarskor. Att se hur det svartvita landskapet långsamt förvandlas till en sprudlande färgpalett med alla regnbågens färger. Att påminnas om den befriande och fantastiska känslan då fötterna äntligen möts av gräs och grus mellan tårna. Att känna att hur tiden snabbt tickar på mot sommar och ännu varmare tider. Att ligga i solen på rasterna och planera och fantisera över hur, och med vilka, årets sommardagar ska spenderas.

Jag har dagar då jag är extremt lättroad och kan skratta åt i stort sett allt. Men jag älskar att skratta. Speciellt sådär högt så man nästan kan känna hur alla människor i ens omgivning bara stirrar på en och fascineras över hur konstig man är. Att skratta så att benen inte längre kan hålla kroppen lodrät och så man nästan får ont i magen.

Musiken är något som står mig väldigt varmt om hjärtat. Den har en lugnande, trygg, tröstande men ändå uppiggande effekt på mig. Musiken är en vän som jag vänder mig till i svåra stunder. Den får ofta ord och melodi på mina känslor bättre än jag själv. Den visar och berättar för mig att jag inte är ensam. Tillsammans kan vi både skratta och gråta.

När jag var liten älskade jag att göra listor. Listorna kunde handla om i princip vad som helst - allt från vilka lekar jag skulle ha på mitt kalas till antalet strumpor jag skulle packa i resväskan. Jag älskade att planera och började jämt packa sådär två veckor innan avresedatumet. Dock så har den lilla planerande flickan i mig försvunnit och nu för tiden sparar jag allt till kvällen innan. Glädjen i att packa försvann då mina föräldrar skiljde sig och då packandet blev min vardag.

Jag älskar att utmana mig själv i olika galenskaper och gärna får de ha inslag av höjder. När jag var liten gick jag jämt och pekade på fritt fall och jag räknade ner centimeterna till den dagen då jag äntligen skulle få sätta mig i stolen för att sedan falla fritt ner mot marken. Jag älskar höjder och jag älskar att se hur människor, hus och bilar sakta men säkert förvandlas till små prickar. Jag älskar att känna hur hjärtat slår snabbare och hur pulsen ökar. Att känna rädslan innan man hoppar som sedan när man har landat förvandlas till en adrenalin sprudlande känsla.

Qui suis-je?

Namn: Erika Cardenas Hedenberg
Född: 1994
Bor: Sverige, Stockholm
Utbildning: Estet-programmet på gymnasiet med inriktning på fotografisk bild.
Kamera: Canon EOS 400d, sedan 2009
Passioner i livet: Foto, dans, live musik och resor.

RSS 2.0